Veritas

Det här är officiellt det värsta jag har varit med om.
Jag antar att jag hade en romantiserad bild av hur begravningar ser ut.
En kyrka full av människor som älskar varandra, tar farväl av en person och önskar den lycka till på vägen till nästa liv. Man sjunger och sörjer ihop och inser att livet är för kort för att slängas bort. Man håller varandras händer och tröstar varandra med sin närvaro.

Och jo, visst är det så.
Och jo, visst hade det varit vackert om det inte varit för det faktum att det är en så jävla bisarr situation.
Begravningar handlar om att inse att en människa man tyckt om och haft hos sig är borta.
Och där ligger en människa du har skrattat ihop med, älskat och delat ditt liv med i en jävla trälåda och kan inte röra på sig, se eller prata. Sen ska man slänga ner den här personen i ett jävla hål i marken och veta att han kommer ruttna bort och allt som funnits inom den personen är borta. Och man kan inte låta bli att tänka att imorgon, om några månader eller 100 år är det ens egen tur och då kommer andra stå där och känna de känslorna du känner i det ögonblicket.

Jag älskar dig.
Jag ska vara en klippa för dem du älskat såsom du var en klippa för mig.
Och för alltid ska jag bära med mig minnet av dig och söka tröst i att världen fick ha en fantastisk människa som du den tiden du levde.