Veritas

Min dag började så himla bra. Jag vaknade upp och var glad, hade till och med ork nog att ta en promenad vilket inte har hänt på flera år. Kom till jobbet och drack en kopp kaffe och tittade på utsikten och kände mig ovanligt lugn och lycklig. Men det är som att jag inte kan tillåt mig själv att bara må bra, så självklart gör jag det där jag lovade mig själv att inte göra. Jag försöker greppa något som glidit ur mina händer sen en lång tid tillbaka, och det VET jag. Jag vägrar bara att inse det. Jag ignorerar den där lilla knuten i magen som säger till mig att jag borde bryta och gå vidare, att jag hoppas i onödan.

Det är bara så jävla svårt när någon du vill ska vara välkomnande och mjuk är kall och hård. Förstår ni vad jag menar?


Egentligen har jag inte fått höra något som tyder på att det är kört. Men det är det som inte sägs som får mig att förstå. Och jag är arg. Jag är så fruktansvärt förbannad över att den här personen gör det så otroligt svårt för mig att släppa taget, undviker mina frågor och tar mig för givet. Och mest utav allt är jag trött på att han bara inte 'gör slut' och ger mig en chans att komma över hela den skiten. Så fort det känns som att jag lyckas släppa taget lite är han där och petar igen, säger saker som får mig att backa tillbaka till ruta 1.


Jag borde ringa honom och be honom dra åt helvete, säga att jag hatar honom och att han borde söka hjälp för sin schizofreni och sin jävla sadistiska läggning.

Men det tänker jag inte göra.
För inuti mig finns en obotlig liten romantiker som fortfarande håller tummarna.




Anar ni hur mycket shopping-terapi jag kommer behöva för att komma över allt det här bullshitet? Hur som helst så var det väldigt skönt att få skriva av sig.