Veritas

Fick ett sms tidigare idag som gjorde att det knöt sig i magen på mig. Kunde inte stanna kvar på jobbet, jag var tvungen att gå ut och andas frisk luft och vädra tankarna. Stack hem efter en regnig promenad och bestämde mig för att ringa personen och det var en jävla tur att jag gjorde det. Jag vill så gärna berätta allt som sas för någon men det är bäst att jag behåller det för mig själv. Jag vet inte om samtalet gick bra eller dålig. Det vände upp och ner på hela situationen och jag insåg att jag inte varit allt för snäll och att det är mitt eget fel att saker och ting ser ut som det gör just nu.

I vilket fall ska vi ses och prata igenom allt. Är jag naiv som fortfarande hoppas på att allt ska lösa sig? Är jag dum som tänker kämpa för det?

Mitt hjärta kändes iaf lättare tills jag kom hem till mamma. Hon hade tagit fram en massa bilder på min morbror. Det går inte en dag utan att jag tänker på honom, men att se hans ansikte konkret framför sig svider fortfarande. Så nu är mitt hjärta tungt igen. Som tur är har jag haft en vän som ställt upp för mig och stöttat, tröstat och hjälpt mig de här senaste dagarna då jag verkligen har behövt det. Konstigt hur förvånad man kan bli över hur fantastiska människor kan vara mot en när det behövs.. Så tack till dig min homeboy.

Nu väntar Sandra på mig ska kila.

Ber om ursäkt för detta inlägg men jag behövde få droppa lite shit.
Eller förresten det är min blogg jag skriver så mycket skit jag vill.

PUSSHEJ